Ibland är det personligt missnöje hos en förälder mot en eller flera medarbetare på en skola som ligger bakom, eller hos en f.d. elev, som kommit med problem till en Waldorfskola och inte känt sig eller blivit  förstådd eller uppmärksammad på rätt sätt. Missnöjet eller kritiken kan som på alla skolor, oberoende av om de är kommunala skolor eller någon form av friskola, vara berättigad eller mindre berättigad.

Andra gånger kan den ha utlösts av en separation, skilsmässa eller vårdnadskonflikt mellan två föräldrar till barn på en Waldorfskola, där den ena föräldern vill att barnet ska fortsätta på skolan, medan den andra föräldern inte är överens och vill att barnet ska börja på en annan friskola, eller gå över till en vanlig skola.

Ett verktyg i konflikten kan ta formen av kritik och förtal av skolan, och ibland också av Waldorfpedagogiken som sådan. Den leder ibland också till odling och spridning av olika myter om Waldorfpedagogiken, om antroposofin som grund för Waldorfpedagogiken, och om Rudolf Steiner som upphovsman till båda.

Andra gånger kan kritik och förtal primärt redan från början ha mer ideologiska rötter, ofta som del av missionerande kampanjer från sekulärhumanistiska grupper, som av olika skäl upplever antroposofin och Waldorfpedagogiken som ett hot mot vad de uppfattar som rätt och viktigt i vår tid, utan att den kommer ur ett missnöje med en specifik waldorfskola, lärare eller annan medarbetare på en waldorfskola.

Några av de myter som ibland odlas, av alla de nämnda skälen, är att antroposofin skulle vara rasistisk, att den skulle vara en religion, eller att Rudolf Steiner skulle ha varit antisemit.

Alla tre myterna är osanna.

Antroposofin är inte rasistisk.
Läs här varför. (Sidan under uppbyggnad)

Den är inte en religion.
Läs här varför.

Och Rudolf Steiner var inte antisemit.
Läs här varför.