AV BERIT LÖFSTRÖM
 

1. Människans väsen

Antroposofin gör varken människan eller världen omkring henne mindre komplicerad, snarare tvärtom. Den ger människan nya dimensioner, sätter in henne i större sammanhang och ger hennes existens både ett mål och en mening som vida överstiger vad de flesta människor vanligen föreställer sig. 
    Den pålägger också människan ett oerhört ansvar – men ger henne samtidigt stora möjligheter att motsvara det. Den ger tillvaron en grund och en mening, och den visar den väg hon har att gå.
    Antroposofin är ingenting att ”tro” på. Den är något att pröva, studera, till och med öva. Den är en väg som allt fler moderna människor söker sig till. En väg som naturligtvis leder fram till vissa insikter. Insikter som kan meddelas, sammanhang som kan beskrivas, kunskaper vars hållfasthet kan prövas. 
    Varför inte betrakta de antroposofiska rönen som hypoteser, och se hur de förhåller sig till verkligheten? Ytterst få äger ju den förmåga som Rudolf Steiner, den österrikiske naturvetenskapsmannen och filosofen som initierade den moderna antroposofin hade, förmågan att direkt uppleva en värld vi kan beteckna som översinnlig. En värld som ligger bakom alla de manifestationer som vi uppfattar med våra vanliga sinnen.
    För övrigt skulle inte förmågan att ”se det osynliga” räcka till för oss, lika litet som den gjorde det för Rudolf Steiner. Den förmågan hade han medfödd. Vad det handlar om är att förstå sammanhang, känna igen orsak och verkan. Enkelt uttryckt om att gå vidare från att vara enbart en betraktare och gäst till att bli en medveten och insiktsfull medarbetare i denna översinnliga, andliga värld. Åt detta ägnade Steiner sitt liv. 
    Med vetenskapsmannens skolade intellekt fann han att den översinnliga världens lagbundenhet är väl så precis och strikt som den sinnliga världens. I själva verket är det just i den översinnliga världen man hittar både orsaker och förklaringar till sådant som fortfarande uppfattas som väldiga gåtor här på jorden.
    Med filosofens ödmjuka sinnelag fann han att de värden och traditioner som vårdas inom kyrkan både måste fördjupas och utvidgas för att verkligen motsvara den andliga världens realiteter. Därmed kommer religionen också att motsvara människans verkliga behov.
    Det handlar alltså om vidgade perspektiv på alla plan. Hela Steiners liv var en strävan att förena det som framförs och upplevs inom religionen med det som naturvetenskapen känner som sanning. Att bygga, beskriva och till och med slå följe med oss över en bro som kan föra från tro till vetande även om översinnliga, andliga värden och realiteter. Man ska dock vara klar över att själva vandringen över bron, den måste var och en göra själv. För som sagt, antroposofi ”tror” man inte på. Man undersöker, man arbetar, man vandrar en väg. 

Den mänskliga kroppen
Antroposofi betyder ordagrant kunskap, vishet, om människan. Att lära känna sig själv är en god start när det gäller att förstå både omvärlden och sin egen roll. 
    Redan vid en ytlig betraktelse upplevs människan som den mest komplicerade varelsen på jorden, även om hon har många egenskaper gemensamma med andra företeelser i sin omvärld.
    Rent kroppsligt består en människa av en mängd ämnen av skiftande slag. Med tillräckligt förfinade metoder kan man kemiskt analysera en människa. Det kan man för övrigt göra med allt som består av materia. Här är det verkligen bara fråga om att ytterligare utveckla och förfina metoder som vi i princip redan känner väl till.
    På samma sätt kan man få en bild av en sten, en blåklocka och en kanin. Resultaten är intressanta. Man upptäcker, att på den här nivån är mineralerna, växterna, djuren och människorna varandra lika. Skillnaden ligger bara i fler eller färre ämnen och mer eller mindre komplicerade föreningar av dem.
    Den här delen av den mineraliska världen, växterna, djuren och människan, den materiella delen, kallar antroposofin för fysisk kropp. 
    Att den nya spetsforskningen, kvantfysiken, konstaterar att ingen materia i grunden är ”fast” motsäger inte resonemanget ovan. Här har talats om den materia som förefaller oss fast, död, mineralisk. Om den oorganiska världen. 
    Den som tränger närmare in i kvantfysikernas värld kommer i själva verket att upptäcka att dessa fysikers världsuppfattning har väldigt mycket gemensamt med antroposofin. Bra mycket mer än vad naturvetenskapen hittills haft. Inte så att vetenskapsmän i gemen har fel i sak, det är slutsatserna som skiljer, samt förstås perspektivet. Något som även denna lilla skrift kommer att visa. 

Vi lever
Vi vet att all materia egentligen strävar mot upplösning och sönderfall, även den mänskliga materien. En vissnande växt, ett dött djur och en död människa står helt inne i sådana processer. – Av jord är Du kommen, och jord skall Du åter varda...
    Genom att betrakta och studera materien kan man på sin höjd komma till en förståelse av den ”döda” världen, av mineralriket. Där räcker beskrivningen ovan, av den fysiska kroppen. 
    Så snart vi ser på något som lever och utvecklas upptäcker vi ytterligare kvaliteter. En levande växt, ett djur och en människa faller ju inte sönder. Tvärtom, alla levande organismer bygger upp och förnyar sin substans, har till och med förmågan att på det ena eller andra sättet reproducera, fortplanta sig.
    Den levande mänskliga kroppen fungerar på det mest sinnrika sätt. Också växten har liv, även om det inte tar sig lika komplicerade uttryck som hos människan. Växten har till exempel inga organ i sin ”kropp”.
    En mellanform mellan det förhållandevis enkla livet hos växten och det komplicerade hos människan hittar vi i djurriket. Där finns egentligen alla olika grader av liv representerade. Alltifrån enkla encelliga organismer till högre djur som på det biologiska området fungerar på ett nästan mänskligt sätt.
    Det är viktigt att inse att själva grundkvaliteten ”liv” är densamma, vare sig det uppträder hos en växt, ett djur eller en människa. (Man finner visserligen olika ”arter” även av liv om man går tillräckligt djupt in på saken, men det ska vi inte göra här. Dessutom finns de olika arterna representerade i varje organism.)
    Detta liv använder sig av mer eller mindre komplicerade verktyg. Förutom sådana skillnader uppfattar vi att liv kan vara både i avtagande och tilltagande. Vi har till exempel uttrycket ”livet ebbar ut”. Det betyder att livsprocesserna småningom dämpas och slutligen slocknar.
    Den här beskrivna delen av växten, djuret eller människan kallas inom antroposofin för livskropp, eller eterkropp. Varje levande organism har alltså förutom fysisk kropp även en livskropp. – Uttrycket ”kropp” kan förvilla, här är det ju inte fråga om en sinnligt synlig kropp i vanlig bemärkelse, men med god vilja är det inte svårt att hålla isär begreppen.

Vi har en själ
Men fortfarande är vår människobild ofullständig. Den är ännu inte ens en fullständig beskrivning av ett djur. Strängt taget beskriver den bara en medvetslös människa, eller ett medvetslöst, möjligen sovande djur. Däremot har vi nu åstadkommit en rimlig beskrivning av en växt, sådan den direkt kan upplevas.
    Både människan och djuret har dessutom förnimmelser och känslor. Vi blir hungriga, och det föranleder oss att se till att vi får mat. Vi tycker om det ena men inte det andra. En del saker smakar gott, andra illa. Vi blir trötta och lägger oss att sova. Vi känner smärta, köld, värme osv. 
    Vår mänskliga själ är full av sympatier och antipatier. Vi tycker t.ex. illa om den ena människan, vi kanske till och med hatar. Vi tycker mycket om en annan människa, vi kanske till och med älskar. Och vi har hela skalan av känslor emellan dessa ytterligheter. Vi kan känna oss friska eller sjuka, glada eller sorgsna.
    Vi förnimmer toner och färger. En del melodier stämmer till vemod, andra får oss att känna glädje eller kamplusta. Vissa färger verkar lugnande och uppammar en känsla av harmoni, andra färgkombinationer framkallar oro och olust.
    Vi kan märka att själslivets yttringar är väl så differentierade som livskroppens. I själva verket i ännu mycket högre grad. Här måste man till och med tala om artskillnader. Känslan av hunger eller mättnad är inte bara gradskild från känslan av vemod inför en vacker melodi i moll. Eller från den känsla av närmast andakt, som vi också kan uppleva ibland.
    En del av vår själ riktar sig på sätt och vis mot det som är ren ”natur” inom oss. Förutom att uppleva smärta, köld, värme osv, så har vi driften att tillfredsställa vår hunger, den rena fortplantningsdriften etc. Om vi försöker att begreppsmässigt renodla den delen av människan finner vi att vi där är lika djuren. Antroposofin kallar denna del förnimmelsesjäl.
    Sedan har vi allt det vi egentligen menar när vi använder ordet ”känslor”. Sympati, antipati, glädje, olust osv. Känslor som stiger upp inom oss som svar på de mest olika företeelser i omvärlden. Ett blått hav, en oväntad present, en oförrätt, en antipatisk person, en vacker vårdag, en borttappad plånbok eller vad allt det nu är.
    Vi menar gärna att åtminstone våra husdjur kan reagera på en oförrätt eller visa något som vi betecknar som tacksamhet. Men om vi iakttar riktigt noga så märker vi tydligt att sådana reaktioner mer hör hemma på instinkts- och förnimmelseplanet. Vi märker att vi inom den ”egentliga känslosfären” rör oss inom ett område där vi börjar lämna djuren bakom oss. Antroposofin kallar det här andra själsområdet känslo- eller förståndssjäl.
    Ser vi efter ordentligt märker vi ännu ett område i vårt själsliv. Där uppammar vi mer än våra vanliga vardagskänslor. Till exempel vördnad för rätt och sanning. Vi upplever vad vårt samvete säger till oss. Vi upplever en äkta, medveten religiositet, i motsats till en svärmisk som stannar i känslosjälen. Vi kan ha en objektiv, forskande hållning och överblicka stora sammanhang.
    Den här delen av vårt själsliv måste aktiveras, om vi på ett meningsfyllt sätt ska intressera oss för till exempel antroposofi. Förnimmelsesjälen är riktad mot den fysiska tillvaron, medan däremot det här själsledet är riktat mot översinnliga, andliga världar. Antroposofin kallar den här själsregionen, den tredje, för medvetenhetssjäl. Den finns inte alls hos djuren, och inte till fullo hos människan heller.
    I fortsättningen kommer de här antydda själsområdena att tillsammans betecknas med ordet själ eller själskropp. (I antroposofisk litteratur används oftast ordet astralkropp. Astra betyder stjärna, och uttrycket har sedan gammalt använts i litteraturen.)
    Sedda så här är alltså såväl djuret som människan sammansatt av en fysisk kropp, en livskropp och en själ (även om djurets själ är mindre utvecklad än människans).

Jag är en personlighet
Ännu fattas något i vår bild av en människa. Nu lever hon visserligen, och hon upplever både sig själv och världen runt omkring. Hon handlar instinktivt och med ett visst förnuft. Hon är i princip lika djuren, även om hennes upplevelseregister är rikare och hennes handlingsmönster följaktligen mycket mer komplicerat.
    Det är i stort sett vid den här tröskeln vetenskapen fortfarande står. Människan betraktas som en högre djurart – det högst utvecklade däggdjuret. Skillnaderna förklarar man genom att se och beskriva människans egenskaper som vidareutvecklingar av djurens. Antroposofin däremot ser människan som väsensskild från djuren. 
    Sinsemellan är visserligen olika djurarter olika, men de olika exemplaren av samma art skiljer sig inte mycket från varandra. Hos djuren är heller inte tal om ett personligt ansvar. De kan helt enkelt inte gå utöver sin natur. Ingen kommer på idén att ställa en apa inför rätta. 
    Men vi människor upplever att vi alla, var och en av oss, är unik. Det rent djurartade, driftsartade, ensidiga, upplever vi snarast som något vi har att bekämpa eller omforma för att vara sant mänskliga. Och vi talar om att ”förverkliga oss själva”, om att utveckla oss.
    Men vad är det inom oss som kan utveckla sig själv, som kan omforma både sitt själsliv och dess yttringar? Vi kallar det helt enkelt Jag, och vet att det är det innersta hos oss, vårt väsens kärna.
    Det är denna väsenskärna, Jaget, som ytterst ger mig möjlighet att ta personligt ansvar. Som ger mig möjlighet att tygla mina känslor i stället för att omedelbart leva ut dem. Som ger mig möjlighet att ifrågasätta och bedöma. Och inte bara känna vördnad för sanning och godhet, utan dessutom ger möjligheten och viljan att verkligen skilja sanning från lögn, gott från ont, att överhuvud göra rätta värderingar. Att rätt handha vad jag upplever genom min själ.
    Liksom den fysiska kroppen förbinder hela vår mänskliga organism med jorden och är av samma art som den, så förbinder oss jaget med den andliga världen, och är i själva verket av samma art som den. Livs- och själskropparna är mellanled.
    Att verkligen ta upp, förstå och leva med denna insikt om förbindelsen med en andlig värld är en sant mänsklig uppgift. Att inte förneka samhörigheten med jorden och med allt som lever på den är en annan. Att försöka lyssna till denna gudagnista inom oss, detta Jag, denna andliga väsenskärna, och mer och mer låta den genomsyra hela personligheten bör kunna bli en konsekvens.
    Nu har vi slutligen funnit en hel människa, en personlighet. En människa med både kropp, själ och ande. Enbart det ena eller andra skapar ingen människa. Det är i en harmonisk samverkan mellan de olika väsensleden som personligheten kan gå framåt, som den egna individualiteten kan stärkas och som människan blir en värdig medarbetare i såväl den fysiska som den andliga världen.

Tänkandets betydelse
Tänkandet är ett underbart redskap i jagets-medvetenhetssjälens tjänst. Som tänkande varelser kan vi egentligen allting, möjligheterna är oändliga. Det är med tänkandet vi kan genomtränga världen, det är det vi använder oss av när vi vill förstå. Tänkandet i sig självt är varken gott eller ont, det helt enkelt bara är.
    Den klara, logiska tankeförmågan är människans adelsmärke. Den ger oss möjlighet till frihet, möjlighet att inte vara tvingade in i ett visst handlingsmönster på grund av våra känslor eller våra invanda föreställningar.
    I ordet ”frihet” ligger möjligheter till val. I just det som gör oss fria ligger också den stora faran. Vi kan använda vår tankeförmåga fel, till något ont, till egen vinning, till teknik eller ”oteknik” osv. Den möjligheten har inget djur, det följer bara sin natur vare sig det är en hyena eller en hare. Men människan kan förfalla till både ondska, likgiltighet, osanning och villfarelse.
   Så kan vi förstå hur viktigt det är att människan skolar sitt tänkande. Det är bl.a. just till tänkandet som antroposofin vädjar. Ett utvidgat tänkande måste till för att föra oss själva och världen framåt, för att vi verkligen ska förstå vår mening och uppgift.
    Men vi ser samtidigt hur nödvändigt det är att tänkandet går hand i hand med en i vidaste bemärkelse moralisk själshållning, att det som vi kallat medvetenhetssjäl får mycket mer att säga till om. Att moraliskt skola och utveckla sin personlighet är ändå den viktigaste hörnstenen i ett antroposofiskt arbete.

Till andra kapitlet
Till innehållsöversikt

Copyright: Berit Löfström