AV BERIT LÖFSTRÖM
 

2. Reinkarnation och öde

Vi vet att det behövs en idé för att något ska bli till. Någon hade idén klocka, flugsmälla, respirator eller dator. Småningom realiserades den.
    Detsamma gäller rimligen både oss själva och vår omvärld. Idén människa, träd, sol, luft måste först ha funnits någonstans.
    Vi är stolta över vår förmåga att upptäcka fler och allt mer komplicerade lagar och sammanhang. Vi gör allt längre och allt mer detaljerade upptäcktsfärder i såväl det lilla som det stora formatet, både bland gener och galaxer. 
    Men glömmer vi inte något viktigt – att ära den som äras bör?
    Vi människor upptäcker, och vi utnyttjar. Men glömmer vi inte upphovet, ”konstruktören”? 
    En mänsklig upptäckare får nobelpris, men hur ser vi på ”den” som åstadkommit och uppehåller hela den gigantiska skapelsen? Ofta vägrar vi till och med att erkänna både existens och funktion! 
    Allt har uppfunnit, skapat och håller till och med igång sig självt. Förunderligt – denna enorma logik, dessa oerhörda sammanhang som vi fortfarande stapplande söker förstå – skulle allt ha uppkommit av en slump? ”Ja”, lyder i stort sett vetenskapens svar. En explosion är ursprunget och tiden är medlet. 
    Dock konstaterade Einstein att ”om inte Gud funnes, skulle vi vara tvungna att uppfinna honom”.
    För att kunna komma vidare och ytterligare utvidga människobilden måste sådana här tankar, och även ett vidgat gudsbegrepp tas på allvar. 
    Att en människa är mycket mer än man direkt kan se, det inser vi utan vidare. Att hon är så mycket som beskrivs i antroposofin är däremot inte lika uppenbart och självklart. Därför är det tankar som måste tas upp med omdöme. De är inte avsedda att okritiskt ”bara tros” på.
    Men man kan leva med dem. Om de får växa och mogna kan de småningom förklara och ge mening åt mycket som hittills förefallit både gåtfullt och meningslöst. De kan på sätt och vis bevisa sig själva.

Inte bara här och nu
Någonstans djupt inne i oss alla finns allvarliga frågor. En av dem rör döden och vår eventuella ”överlevnad” i en annan existensform.
    De flesta människor antingen ”tror” på ett liv efter döden, eller de ”tror inte”. Många förtränger alla tankar på åtminstone sin egen död men konfronteras ändå påtagligt med fenomenet då en nära vän eller anhörig dör. Rädslan kvarstår. Vad är död – vart tar vi vägen?
    En annan lika angelägen fråga borde vara: Vad är födelse – varifrån kommer vi? Naturvetenskapen ger visserligen svar, men bara ytliga. Mig själv, mitt unika innersta kan den inte förklara.
    Antroposofins svar är i grunden enkelt. – Det andliga hos människan, Jaget, kommer från en andlig värld. Den fysiska kroppen är materiens bidrag. Livs- och själskropparna stammar ur sina respektive regioner. Ett föräldrapar skapar förutsättningarna för detta Jagets inträdande i en människokropp, denna inkarnation. (”In carne” betyder ”i köttet”).
    Då människan dör återvänder hon till de världar hon kommer från. Jaget återvänder till en andlig värld. Den fysiska kroppen lyder den rena materiens lagar osv.
    Både den som tror och den som inte tror på ett liv efter döden har alltså på visst sätt rätt – det beror på vilken del av människan man föreställer sig.
    Logiskt sett kan en materialistiskt sinnad människa knappast föreställa sig en annan existensform. Den andligt sinnade däremot måste göra det, om han är konsekvent.
    Någon förbinder sig mera med den biologiska sidan av livet och människan. Han ser sig genom ärftlighetsströmmen leva vidare genom sina barn och barnbarn. ”Själsmänniskan” å sin sida vill så gärna tro på ett liv efter detta, för hon känner ju att allt inte bara kan ta slut. – Den känslan är en god grund att bygga vidare på. Man anar förr än man vet!

Efter döden – före födelsen
En människa dör. Jaget och själen drar sig ur den fysiska kroppen, det ser vi. Livet flyr också. Kroppen lämnas åt sitt öde. 
    Personligheten har inte längre kvar den fysiska förbindelsen med jorden eller de jordiska processerna. I stället börjar en bearbetning av det gångna livet och en lång vandring i en översinnlig värld.
    Utifrån sin klarseende förmåga och medvetna forskning beskriver Rudolf Steiner bl.a. hur individualiteten nu själv under en viss tid träffas av varje tanke, varje känsla, varje handling som han i livet riktat mot någon. Här är en jämförelse med kyrkans beskrivning av skärselden på sin plats.
    Efter denna säkert oerhört skakande upplevelse där både orsaker och verkningar slutligen står objektivt uppenbarade vidtar en ny fas i individualitetens utveckling. 
    Själsleden läggs av undan för undan, och Jaget tränger allt djupare in i den andliga världen. Dess sanna natur och mening blir alltmer uppenbar. Det blir också alltmer uppenbart vad Jaget införlivat med sig av verkligt värde och vad som är ofullgånget eller kvarstår som skulder.
    Det andliga väsen som individualiteten är vet nu vad som fattas i dess utveckling. Det ser också att det bara är på jorden det kan fortsätta vad som inte fullbordats där i tidigare liv. Jaget inser att det måste återvända och på nytt ta itu med sin utveckling, utifrån de nya förutsättningarna.
    Beslutet att återvända blir inte det mänskliga Jagets, den mänskligt-andliga individualitetens ensak. Det får den största betydelse för hela den andliga världens utveckling, för i den är människan en del.
    Rätta betingelser måste skapas för den nya inkarnationen. Jaget måste bokstavligen ges tillfälle att omsätta sitt beslut i praktiken. Möjligheter måste ges för vissa erfarenheter, människomöten och livssituationer.
    Jaget behöver en ny själskropp med vissa bestämda egenskaper och anlag. Ett lämpligt föräldrapar är förutsättning för rätta ärftliga och miljömässiga betingelser osv.
    Vi kan förstå att såväl konceptionen som själva födelsen är stora händelser för den varelse som väntar på att få leva sitt liv på jorden.
    Den nya människan föds. Det omedelbara medvetandet om den andliga världen går visserligen förlorat på samma sätt som medvetandet om världen går förlorat under sömnen, men den andliga världen finns självfallet kvar ändå på samma sätt som sängen man ligger i finns kvar om man än sover aldrig så djupt. 
    Kvar under jordelivet finns också de beslut människan fattade om sitt liv, och de förvaltas nu i den andliga världen.
    Därifrån leds och länkas alltså på visst sätt människors öden.
    Barn- och ungdomstiden kan ses som en fortsatt och fortlöpande inkarnationsprocess. En Jagets vidare orientering in i världen.

Människans öde
I antroposofisk litteratur används ordet karma, ett gammalt uttryck som närmast betyder öde i mycket vid bemärkelse. Mänskligheten som helhet har ett öde. Jorden har ett öde. Varje människa har sitt personliga öde.
    Den personliga karman beror dels av de tidigare liven på jorden, dels av den utveckling som är bestämd för mänskligheten som helhet. Karma kan beskrivas som en andlig kausallag, en lag om orsak och verkan.
    I det vanliga livet är det här en självklarhet. Just idag är en konsekvens av handlingar och beslut från igår, från förra månaden, från förra året. I morgon beror delvis av i dag. För övrigt får också det jag inte gör konsekvenser.
Alla föreställningar om öde blir egentligen orimliga om de inte sammanställs med reinkarnationstanken. Ett mänskligt liv blir som en enda lösryckt dag utan förbindelse vare sig bakåt eller framåt i tiden. Både dagen som helhet och de olika inslagen blir verkligen helt oförklarliga.
    Gör ett tankeexperiment. – Tänk er tre grannar. En av dem ligger en dag med värk från en illa stukad fot. Den smärtar verkligen, vid varenda rörelse. Den andre solar som bäst på en varm, vit badstrand vid ett ljuvligt, blått hav. Den tredje arbetar i sitt anletes svett med att rensa ogräs och dra upp tistlar ur sitt stora trädgårdsland.
    Vi beklagar och hjälper den som är sjuk och tröstar med att han snart blir frisk. Vi gläder oss med den som efter ett års slit har en välförtjänt semester. Och vi inser att arbetet med ogräset är nödvändigt och så småningom resulterar i goda jordgubbar, vackra morötter och en skönt blommande rabatt.
    Om den här speciella dagen vore den enda vi hade förmåga att uppfatta av grannarnas liv, då kunde vi ju inte annat än betrakta de olika levnadsödena som en skriande orättvisa.
    Den synen på livet har många. 
    Den blir ofta ett skäl att förneka existensen av en gud, av en andlig mening och ledning.
    Karma är en objektiv lag, men den får inte uppfattas som något rent mekaniskt. En utdelad örfil i ett liv betyder inte att detsamma ska ske i nästa liv, fast förstås med omvänd utdelare och mottagare. Karma står i utvecklingens tjänst. Förhoppningsvis kan de båda personligheterna klara ut sitt inbördes förhållande på ett annat, mer konstruktivt sätt nästa gång de möts.
    Karma kan heller aldrig användas som ursäkt för ett kärlekslöst eller ett ont handlande. I den stora idén för mänskligheten ligger ett övervinnande av det onda, det låga, det egoistiska. För att sådana tendenser också finns inom oss är dessvärre uppenbart.
    Också på stora, allvarliga frågor finns svar. Men för att finna dem måste vi våga ställa frågorna, och inte bara förtränga dem. Vi måste också våga ta upp svaren till noggrann, objektiv bedömning. Att bara vifta bort dem med ord som att ”sån’t där kan ju ingen veta som fortfarande lever”, det leder verkligen ingen vart.

Till tredje kapitlet
Till innehållsöversikt

Copyright: Berit Löfström