AV BERIT LÖFSTRÖM
 

5. Vår sammansatta personlighet

Själens tre områden
Vi har fått en idé, eller vi står inför ett problem. Kanske ett tekniskt eller organisatoriskt. Ska jag göra så eller så, eller kanske så? Vi funderar över olika alternativ. 
    Så länge vi bara spekulerar över olika möjligheter för tankarna någon sorts egenliv inom oss. Av sig själva får de inte några påtagliga yttre konsekvenser. Vi kan också tänka över världsgåtor, samhällsfrågor och mycket annat.
    Härmed är en del av den själsliga helheten antydd – tankefunktionen.
    En vacker dag har ett beslut mognat fram. Vi gör något, och då visar sig konsekvenser i yttervärlden. Vi tillverkar kanske någonting, tvättar bilen eller ringer ett telefonsamtal. Eller byter arbete och flyttar till annan ort.
    Idén ledde till handling. Till tanken fogades vilja.
    De här båda funktionerna väver naturligtvis i praktiken in i varandra, ständigt. Både i stort och smått. Men ändå talar vi om tankemänniskor och om aktiva så kallade viljenaturer. Då menar vi att den ena eller den andra kvaliteten är speciellt framträdande hos personen i fråga.
    Men ingendera funktionen får bli alltför framträdande på bekostnad av den andra. Ett extremt och otäckt men välkänt exempel är den intelligent planerande ”spindeln i nätet” med sina hantlangare. En tänker och andra bara handlar, lyder order. Och soldater i krig, de tänker inte heller. Bara lyder. Ibland hör vi om vetenskapsmän som drabbas av väldiga samvetskval när de kommer till insikt om vad deras tankeförmåga egentligen används till.
    Samvetskval – därmed är vi inne på ett tredje område hos människan.
    Vi tänker kanske inte på det, men steget är långt mellan idé och handling, mellan tanke och vilja. Alldeles för långt för att kunna tas i ett enda kliv utan ödesdigra konsekvenser. Inom olika grupper och funktioner i samhället likaväl som inom den enskilda människan.
    Känslan sätter stopp för en alltför utspekulerat omänsklig tanke som rent intellektuellt kan tyckas rationell och ändamålsenlig. Eller hindrar den åtminstone från att komma till utförande. Känslan fungerar mitt emellan tanken och viljan. Den möjliggör också medkänsla och personligt engagemang. Moral, etik har också sin hemvist i det här själsområdet. 
    Men om enbart känslan finge råda blev vi lätt lekbollar för våra personliga sympatier och antipatier eller vår personliga lust och olust. Vi skulle inte klara varken en ändamålsenlig planering eller ett målmedvetet handlande. Den som handlar alltför omedelbart och direkt ur känslan ångrar ofta vad han sagt och gjort – eller inte sagt och inte gjort.
    En strävan måste alltså vara att försöka bli hel. Att försöka inse vilken tendens som gärna tar överhanden och behöver bemästras eller vilket område som är för svagt och behöver stärkas. Man måste träda ut ur sig själv en smula, annars klarar man inte den bedömningen.
    De här tre funktionerna ger dessutom möjlighet till olika sätt att uppleva och förhålla sig till omvärlden.
    Genom tanken uppfattar vi lagbundenheter och sammanhang. Vi uppfattar t.ex. (i    bästa fall) naturens lagar, trafikregler osv. Vi kan systematisera och överblicka.
    Känslan hjälper oss till en i grunden konstnärlig uppfattning. Vi upplever en närmast väsensartad skillnad mellan eken och blåklockan, mellan jord och hav. Färger, former och funktioner talar till oss, också ur det som människan själv skapar. 
    Viljan behövs som tidigare nämnts när vi själva ska vara verksamma, oavsett inom vilket område. Den sätter oss igång och behövs till och med för ett aktivt tänkande eller aktivt upplevande och iakttagande.

Kroppens tredelning
Vi är ”tregrenade” även rent kroppsligt. Se först på huvudet. Skallens hårda ben bildar gräns mot yttervärlden. De mjuka delarna ligger väl skyddade. Hjärnan till och med flyter i hjärnvattnet. Vi är ”hårda utanpå och mjuka inuti”.
    Se som kontrast på armar, ben och nedre delen av bålen. Där finns benstommen innerst, omgiven av vävnader och muskler. Organen i buken ligger förhållandevis ytligt och oskyddat. Skallens rundade, omhöljande ben har förvandlats till närmast bara en pelare, kotpelaren. Även armarna och benen är ”hårda inuti och mjuka utanpå”.
    Mitt emellan har vi bröstkorgen. Uppåt mot huvudet är bröstkorgen också sluten, men nedåt, mot buken, öppnar den sig. Revbenen sitter glesare och når inte längre fram till varandra. Och den har ingen ”botten”. Vår ”gräns” mot yttervärlden är i den här mittersta regionen omväxlande hård och mjuk.

Tre slags livsprocesser
Sinnesorganen förmedlar intryck. Syn, hörsel, lukt osv. Genom nerverna blir intrycken medvetna. Hjärnan tar emot, registrerar och sorterar. Däremot är själva livsprocesserna dämpade i hjärnan. Cellerna byts inte ut. Temperaturen i huvudet är låg, och även det tyder på mindre livliga livsprocesser. Även om vi har nerv-sinnes-funktioner i hela kroppen blir vi medvetna om dem i huvudregionen, och där har de sitt centrum.
    I buken är däremot verksamheten ytterst livlig. Temperaturen är kroppens högsta. Där sker ämnesomsättningen. Nedbrytning, förvandling och uppbyggnad. Även fortplantningsorganen finns där, som till och med möjliggör tillkomsten av en helt ny individ. Armar och ben sitter visserligen fast vid kroppen men är fysiskt sett de mest fria och rörliga delarna. Tänk efter hur liten rörelseförmåga vi skulle få kvar om vi inte hade våra lemmar. – Ämnesomsättnings- och lemsystemet är till sin karaktär helt motsatt nervsinnessystemet.
    I mitten, i bröstkorgens region, har vi mest utpräglat vårt rytmiska system. Hjärtat arbetar rytmiskt och reglerar pulsen. Genom lungornas verksamhet avlöser in- och utandning varandra i ett rytmiskt skeende. Utmärkande för den här regionen är att vi är omväxlande i vila och rörelse. 

Helheten
Vad den här skriften förmedlar är bara små, små antydningar, bokstavligen fragment. Så finns t.ex. en treenighet även på det andliga området. Den symboliseras i orden ”Fadern, Sonen och Den Helige Ande” och ingriper i vår personlighet. Detta kommer inte att utföras närmare här, även om det i allra högsta grad hör till helheten. Men den antroposofiska litteraturen är stor och omfattande, och den som själv vill arbeta vidare kan söka där.
    Men här ska vi nu försöka bringa reda bland de många övriga tredjedelar vi funnit inom både det fysiska, det processuala och det själsliga området och ställa dem samman till en hel och fattbar bild.

a) Det logiska, systematiska tänkandet och medvetandet har sitt centrum i huvudet, i hjärnan. Den är omgiven av skallens hårda ben och samtidigt centrum för vårt nerv-sinnessystem. Själva livsprocesserna är dämpade och temperaturen låg (cirka 35 grader). Vi talar om kristallklara tankar och behöver tystnad eller avskildhet för att kunna utveckla dem. 

b) I buken är skelettet ombildat till nästan bara en pelare. Temperaturen är hög, cirka 41 grader i levern. En livlig aktivitet pågår ständigt, även när vi sover. Men vi är egentligen inte medvetna om att något sker i ämnesomsättning eller muskler – såvida inte något är fel och vi känner smärta. Men vi vill något, och benen börjar flytta oss mot bilen, boken eller skafferiet. Eller viljan sätter igång våra talorgan så att vi kan ge uttryck åt våra tankar. Vilja och aktivitet hör ihop.

c) Ett direkt möte mellan två så olika ”system” skulle få karaktären av konfrontation eller rent av sammandrabbning. Vår mittersta region förhindrar detta, något som märks ända in i skelettets uppbyggnad. Rytmer verkar utjämnande genom att ibland vända sig mot den ena polariteten, ibland mot den andra. Genom andningen tar vi omväxlande in yttervärlden i oss respektive ger ut i den något av oss själva. Hjärta och känsla förbinder vi omedelbart med varandra. Genom hjärtat sänds värme upp i det kalla tänkandet och lite svalkande kyla ner i vår heta vilja. Det konstnärliga, engagerade upplevandet och skapandet utgår också härifrån. – Om det här skulle man kunna tala mycket!

Till sjätte kapitlet
Till innehållsöversikt

Copyright: Berit Löfström